Verkligheten i minnen.

Mina tårar rinner, tangenterna blir fuktiga och jag inser hur hårt det är för mitt hjärta att känna så här mycket. Viljan att slita ut hjärtat börjar bli outhärdligt. Känslan är så stark, den sliter och drar i min skäl, den slänger med mitt inre. Tårarna rinner ner för kinderna och det bildas små pölar på glasbordet. Små, små pölar av salta tårar, Ghaaaaaaaaaaa!!!!! Jag orkar inte låta meningarna symbolisera något vackert längre, jag orkar inte formulera något på rätt sätt. Nu kommer känslan ut i fingrarna och formar dessa ynkliga meningar. Tanken på minnet som skapade mig har nu hunnit ikapp mig. Jag är påmind om vad fan jag gjorde. Jag gråter för nu förstår jag att det som är gjort är gjort. Men det som har hänt har skett och det kan inte förgöras, om jag kunde vrida tiden tillbaka, jag vill bara ha en dag tillbaks i den tid som va. Tårar som rinner och påminner mitt sinne om vad fan jag haft. Tänker inte avslöja allt, men måste bara förklara. Om du möter dina tårars minne så står tiden stilla. Jag förlorade all makt, jag insåg vad det innebar att älska på riktigt. Jag insåg att tid, dagar och år inte kan påverka riktiga känslor. Jag mötte ett minne i 3 sekunder. Tiden stannade och för 3 sekunder kände jag en enkelhet som jag inte känt på 6 år. Minnen som svider, tider som påminner, tankar som aldrig försvinner, känslor som grävs ner. //Fritte