Hjälp mannen som irrar omkring på gatan att finna frid.

Det är ganska svårt att ta tillvara på känslan. Det är svårt att undersöka sig själv och se sig som ett projekt när allt e så tungt för mitt manshjärta. Men som alltid försöker jag skaffa mig erfarenhet och en viss njutning i den smärta som bärs. Försöker förmedla det som jag känner när allt inte blev som jag hoppats. Det är enkelt att lista ut vad som måste göras, Man måste lämna, men inte på ett fysiskt sätt. Utan rent känslomässigt måste man överge den känsla som man tror så starkt på. Den känsla som på sätt och vis identifierar en som person. Den känslan är otroligt svår att lämna och det offret är näst in till omöjligt att göra. Men det är just det som måste göras när drömmarna faller i kras och man inser att man blivit bedragen. Inte bedragen på ett medvetet och elakt sätt, nej det är sånt som killar gör. Försöker här lixom göra tanken mer gämnställd. Det är inte den fysiska delen som igentligen är det svåra, det är inte sexet som är att bedra. Det är löftet som bryts, ett löfte som kvinnan är proffs på att ge utan att ens själv vara medveten om. Det här är så svårt att förklara och jag vet att många inte kommer att förstå. Men om bara någon, bara en enda förstår vad jag menar, så har jag nått ut. Erkänner här och nu att vi män är svagare, att vi är mer lättlurade. Ja det är sant vi är svagare. Men snälla då ska ni inte se ner på oss, ni som kvinnor ska ta hand om oss. Som stark är man skyldig att skydda de svaga. Vi män kan skydda er fysiskt, vi skulle gå i graven, vi skulle dö för våran kvinna. Så är det. Det finns inte en enda soldat i Irak som inte krigar för en kvinna. Vi män, vi män som är ute i krig vi krigar för våra kvinnor, för våran mor, för våran fru, för våran dotter, för våran syster. Spelar ingen roll om du va nazist, gänkare, taliban, terrorist, SAS trupp. Alla har vi en kvinna i vårat liv och det är henne vi slåss för. Kvinnan måste lyftas fram mer i samhället. Det är enda sättet att få den efterlängtade freden på den här jorden. Men på samma gång så tar ni inte erat ansvar, för när ni får makt, när ni får makt då tar ni inte hand om oss och respektfullt lär oss att hitta den inre friden som alla kvinnor bär på. Nej ni kanske är arga, ni kanske är avundsjuka, ni kanske rent ut hatar oss män för det vi gjort mot världen. Men gör ni det, ja då tar det aldrig slut, hämnas ni på oss genom eran oslagbarhet och storhet. Då känner vi oss små och nedtryckta. Och som en hund som blir trängd av något intelligentare så anfaller vi. Vi anfaller med större kraft en någonsin. Vi riktar inte ilskan mot den vi älskar. Nej ilskan och frustrationen yttrar sig på andra sätt. Vi bara är funtade på det sättet, det går inte att ta bort något som ligger i en levande varelses natur. Det är som att ha ett träd på sin tomt men vara arg på det för att det bär blad och skuggar blommorna. Det är inte kvinnans fel att vi är som vi är, Det är inte någons fel att det är som det är. Saker och ting är och kommer alltid göra det som det är ämnat för. Vi män är fysiska och så är det bara. Tyvär är inte den här delen av världen fysisk längre. Mannen har gjort sitt jobb och skapat en fysisk trygghet för kvinnan. Nu är det upp till er att tacka och sedan ge det som ni är bäst på. Ge alla dessa förlorade män som så länge kämpat för den fysiska tryggheten, ge oss den inre friden, ge oss ro och trygghet. Det är bara kvinnan som kan stoppa den våldsamma mannen utan att det blir en fysisk maktkamp. Kvinnan är den enda som kan skapa det inre lugnet och den inre friden hos en man. En ensam man kommer för evigt irra omkring och inte veta vart han ska. Det är bara en kvinna som kan rädda oss. Kvinnan är svaret alla män söker, men säg det aldrig till din man. Det kommer bara att göra honom liten. Ta hand om honom i stället. Gör oss trygg ! // Fritte Eftersnack: Som vanligt börjar min text med en egen erfarenhet, sedan byggs det upp till en filosofisk tanke. Och i slutändan blir texten storslagen och budskapet globalt. Det är så jag skriver och det är jag stolt för! Stolt att jag kan, och det har ingen rätt att ta ifrån mig. Massa Kramar till alla, alla kvinnor och män.

Män känner känslor.

Vi känner saknaden till någon som är otroligt svår att sakna, men som det är skönt att ha släppt, men vi för evigt kommer att sakna! Ibland måste man bara ge det man tror att man kan till någon annan, ibland så tror vi att vi kan beskriva känslor, men sen inser vi hur mycket bättre ni är. Det som vi saknar kommer vi att sakna i hemlighet och hålla kvar i våra hjärtan för evigt. Det som vi saknar vill vi inte att någon annan ska få höra. Det som vi saknar har vi egna texter med. Det som vi saknar har en egen historia. Den historian hör bara till oss. Den historien ska ingen få höra. Vi har respekten att inte dela med oss av henne vi saknar. Denna text är allt jag kan ge, det är allt jag ger och inget mer. // Fritte.

En seriös kväll

Det är kallt ute, så där ruggigt och grått. Duggar så lite att det knappt märks. Samtidigt är jag relativt bakis efter gårdagen. Detta gör att jag klassificerar mig som ett vrak till denna trista dags ära.

Vi hamnade på en pub i stan. Slitet ställe med mycket folk, men vi lyckades hitta en soffa där vi kunde sitta själva och prata. Samtalet för kvällen va ju som vanligt kärleken och den otroliga problematiken som kvinnan inbringar i våra liv.

Det började med att vi konstaterade en viss rangordning på kvinnor och hur komplicerat det är desto längre upp i åldern man kommer. Men att denna komplexitet banar ut senare i livet. Senare i ett skede som vi inte har något intresse att utforska.

Men det ämnet som överglänste alla andra är hur misstolkad man blir och hur sårad man kan bli om man bara är sig själv och inte följer dessa regler som blivit uppmålade.

Reglerna är fördomarna som vi har på oss. Att vi måste va så iskalla och enkelspåriga i vårat tänkande. Hur kvinnan inte tror att en man kan bli sårad. Att det bara är att köra på och slita och slänga i våra känslor.

Vi kanske är bra på att dölja dom men på insidan är man ju givetvis hur sårbar som helst.

Vad lätt det är för kvinnan att vilseleda en på ett tryggt och känslomässigt underbart plan, bara för att senare påminna om hur lurad man är.

Man känner sig sviken och bedragen. Man har blivit visad en omöjlig väg och denna väg har man försökt vandra. Men i stället för att se målet har man varit tvungen att lura sig själv bara för att vägen i sig själv inte ska försvinna in i dimman.

Men till slut så inser även vi män hur grundlurad man är. Besvikelsen faller över en som ett stort svart moln.

Detta gör att man blir förbannad. Samtidigt så går man sönder, man går sönder på så många plan och inser att känslorna va så mycket mer en vad man trodde.

Men det värsta som finns är fortfarande inte att få nobben på krogen av den där tjejen som man tyckte va söt.

Inte heller att bli lämnad av någon man älskat väldigt länge, givetvis sitter det ärret i längs, men det är inte värst.

Det är inte heller att bli sårad eller införstådd med hur det egentligen ser ut.

Nej det är problemet med att bli sviken och känslan av lurendrejeriet. Att bli vilseledd och bedragen på ett sånt fult och hånfullt sätt. Att först få känslan av hur underbar man är och sen få detta raserat för att man inte är tagen på det alvaret som man själv sett på mötet.

Givetvis så går ju kvällen framåt och även konsumtionen av ölen som beställs in på löpande band.

Samtidigt som vi vill prata om det så bär vi ju båda på våran sorg och längtan efter dessa svikare som ständigt visar hur mycket egoism och hur svårt det är att se på en relation för en kvinna. Hur svårt det är för henne att se på den genom en mans ögon. Hur fördomsfull hon är och inte vågar ge oss chansen.

När man då lägger ihop ölen, och besvikelsen så börjar vi närma oss fördomen om oss och faller sakta men säkert in i rollen som den känslokalle glidaren som bara intresserar sig för en sak när det gäller kvinnan.

Kvällen slutar som vanligt med en redig berusning och ett nytt jävla ligg som inte betyder ett skit för en. Kvällen som på ett utomstående plan ser ut som en stärkning av fördomen kring mannen.

Men fan verkligheten är ju så annorlunda. Varför kan inte kvinnan se oss som stora trygga nallebjörnar som på insidan är otroligt mjuka och sårbara?

Den tröga kvinnan.

En dag inser kroppen och dess inre styrka att tiden har läkt de sår som skapades under den mest underbara tid. Innerst inne finns det alltid något starkare, inners inne finns du. Vaknar upp och inser att mitt liv måste gå vidare och att jag är på väg mot ett nytt håll. Jag vill ha dig här hos mig nu. Men hatet mot spelet hindrar mig. Insikten säger mig att tärningen är kastad och att du är en sån som vill ha spelet, som vill leka dig fram till sanningen. Men sanningen är enkelheten i den känsla jag känner. Verkligheten är dömande och säkert grym för dem som väljer denna väg. Om känslan finns där då finns också jag. Då finns jag för evigt. Jag kommer varsamt att ta hand om dit hjärta och torka alla dina tårar. Jag kommer för evigt vara det stöd som dina tårar behöver. Ett hjärta som brustit i sorg kommer för evigt att bära ärret av det förgångna. Detta är det faktum som vi alla får leva med. Men du har givit mig en helt ny känsla, en helt ny insikt. Jag känner, inser att även det ärrigaste hjärta kan förändras. Detta är den omedvetna gåva du givit mig. Detta är det brustna hjärtats största tröst. Att så ett nytt frö i den till synes döda jorden, Att lyckas ge detta frö den kraft som du har. Du har fått mitt frö av kärlek att växa igen. Och nu sprider det sina grenar genom min vilsna kropp och jag känner hur kraften kommer tillbaks. Jag känner hur jag lämnar osäkerheten bakom mig. Konsekvenserna har den minsta betydelse för nu har du givit mig den kraft som endast du kan ge mig. Denna kraftkälla är du och utan dig kommer mitt hjärta åter igen falla i sorgens dvala. Hoppas den tröga kvinnan känner på samma sätta och i sinom tid kanske förstår mina känslor. //Fritte

Kvinnan, solen, makten.

En gång i livet tydde sig livet till att vara perfekt. Allt va så bra, så jävla varmt. Man förstod inte att solen för evigt skulle vandra vidare genom den mörka galaxen. Om hon aldrig släpper in dina känslor i hennes kommer heller aldrig du kunna känna den inre värmen som en sol bär på. Visst känner du av den värme av tusen miljoners grader som hon utstrålar på ytan. Men dessa biljarders värmeinpulser som finns under den stekheta ytan kommer du aldrig få känna. Hon vandrar sakta genom universum och kontrolerar ett helt system av planeter. Att skapa en relation med en stjärna så långt bort är dömt att misslyckas. Tyvär känner alla solar den starka dragningskraften att få vandra och åter vandra vidare i kärlekens galax. Du kan inget annat göra en att förstå att den tid du får är den tid då värmen för evigt flödar genom dig. Den enda vägen att få leva med en sol är att vara den kallaste planet längst ut i hennes galax. Och hoppas på att hon ibland skänker dig nåra värmestrålar. // Fritte