I mitt sinne gömmer sig små, små stunder.

Det är så mörkt och regnet slår mot fönsterbrädet. Jag tar dig i mina armar när fönstret flyger upp. Stormen viner genom huset och det knakar i väggarna. Du trycker din kind mot mitt bröst och griper ett hårt tag runt min midja. Vinden som drar genom huset fläktar i ljusen och rummet får liv och skuggorna rör sig längs med väggarna. Du håller mig hårt och vi rör oss sakta till musiken samtidigt som åskan mullrar ute i stormen. Jag ser ner på dig och dina ögon glänser från ljusens dunkla skimmer. Sakta för jag undan din lugg för att åter en gång få känna värmen från din blick. Din skönhet, ditt djup, din förståelse, din skörhet förför mig och gör mig svag på ett sätt jag aldrig upplevt. Jag lyfter upp dig i mina armar och du lägger dina runt min hals. Du ser djupt i mina ögon och kysser mig varsamt. Samtidigt som jag bär dig kryper du ihop och gör dig liten. På sängen håller jag om dig och kysser din hals, du ryser och jag stannar upp. Tyst blir du liggande i mina armar. Tysta ligger vi där, halvsovandes, halvnakna, omedvetna om tid och rum. Omedvetna om att ögonblicket vi upplever är den största trygghet vi båda någonsin kommer känna. Detta ögonblick är större en allt. Det är detta ögonblick som gör livet värt att leva. Ingen annan känsla är större. // Fritiof

En ny insikt genom våld

De känslor som drog över mig tidigare under kvällen. Varje gång vi ses så kan det va alldeles för sent. Vi vet alla att en känsla alltid har ett slut, i tystnad av tid där båda fegar ur, i denna tid så ebbar också den styrka som vi växt i bort. Lever på luften och stoftet av en tid som va. Försöker glädjas av minnet från tider som vi haft. Det är så svårt att älska, Det är så svårt att tänka bort det vi är. Bedragen i ljuset. Bedrar mig själv och ger mig in i en krossande bana. Nu straffas man för sin dumdristighet. Man måste växa sig stark och kall som man för att klara den viljestyrka som vi ställs inför. Att bry sig och ge henne energi är för mäktigt. Vi krossas och hamnar i en sorg som inte är behjälplig för nått. Här börjar sanningen, och berättelsen om min senaste erfarenhet. Slaget far genom luften, ståendes så slår slaget genom honom. Precis som det ska det träffar bakom honom och all luft flyger ur hans kraftiga kropp. Jag vinglar, Kraften va i fokus och balansen glömdes bort. Slits åt sidan men kämpar emot och rycker tag i en av de andras kragar. Han harklar sig när det drar till runt halsen på honom, Rädslan kryper i honom när lufttillförseln inte längre är den samma. Han vet att han har vildjuret över sig. Ett tyst vildjur som siktar utan ilska, utan känsla. Ett vildjur med ett mål och med en kraft som inte går att se. det är tre killar kvar och dom kravlar sig över mig och slår vilt. Känner inte att dom siktar utan slår mer i chock och har inte riktigt hunnit ställa sig in på mötet. Grabbarna är 5 stycken och klockan är efter midnatt. Tunnelbanan rullar och dessa killar dom brölar och kastar ur sig det som en full 21 åring gör. Jag känner rädslan från kvinnan på min sida, hon kryper närmre och rädslan går att ta på. Hon vet att i detta läge spelar det ingen roll vilken åsikt hon har angående mina intressen eller min historia. I detta läge så är det en trygghet för hennes rädsla. Hon Kramar min arm hårt. Det känns som hon vill ha denna trygghet, men samtidigt så håller hon fast mig för att visa att hon är nöjd, hon behöver inga fysiska bevis, hon vet, genom det hårda tag hon tar och den rädsla som skakar i hennes kropp vill hon bevisa sin trygghet. Grabbarna vet inte vart dom ska göra av sin energi, dom vänder och vrider på sig och för varje station så taggar dom upp varandra mer och mer, dom har så smått börjat rikta sin ilska till människorna på tunnelbanan. De människor som är lite mer på distans från dem. Men sakta, sakta närmar sig energin ett närmre och närmre offer. Tre stycken av dom står i gången, mellan dörrarna och båsen. 2 av dom sitter ner och har erövrat ett eget bås. Den killen som sitter snett emot mig, verkar vara ledaren och den som har kommandot över gruppen, det är han som inriktar ilskan och har den styrande rollen över gruppen. Jag känner att min berusning är lite för kraftigt för att analysera situationen fullt ut. Förstår att killen mitt emot honom är livvakten, den som alltid ska ställa upp och är den största beskyddarrollen för denna bröliga och ilskne ledare. De tre som står upp verkar mera vara en flock som inte har lika stort engagemang i deras agerande. Men dom har en kontakt och en motiverade roll för gruppen. I min berusning värderar jag här att ledaren måste ner först, han måste hårt ner för att förvirra flocken, Det måste gå fort för att inte livvakten ska hinna reagera. Men livvakten kommer att reagera och jag måste vara säker på att han inte är beväpnad. Han kommer ha den tid han behöver för att agera och ta mig i ryggen. Om han skulle använda ett tillhygge här skulle det va kört för mig. Ilskan från ledaren riktas mot min kvinna och hon kramar mig hårdare, Jag förstår att hon inte är rädd för gruppen utan för mitt agerande. Hon har tryggheten vid min sida och känner ingen rädsla. Hon vet att hon måste ta kommandot här och lugna ner situationen för att skydda mig från det som annars kommer hända dessa killar. Hon försöker lugna ner honom. Hon är så vacker i sina försök, Den kvinnliga längtan efter fred och lugn är så skön, jag njuter och känner hur hon lugnar mig genom det hon säger till honom. Jag blir så kär i henne för att hon bara tar och tar av gängets glåpord. En av killarna drar henne i håret bakifrån. Ber horan att hålla käften och att hon inte ska va så jävla präktig bara för att hon sitter bredvid en jävla bög. Hon är så fin, hon märker hur jag försöker slita mig ur hennes grepp och agera, men jag känner hur hennes grepp är stadigt och hårt, hon finner ett lugn och jag ser hennes blick på mig. Den är så vacker, den är så otroligt fin. Det finns ingen rädsla i den. Hon är målmedveten och hon försöker visa att jag har ett eget val här och att hon inte kräver ett agerande från mig. Jag behåller lugnet och bestämmer mig för att låta detta passera. Jag lyssnar till kvinnan och hennes grepp om mig, jag litar till hennes val och håller mig lugn, Jag vet samtidigt att i denna stund kommer bara mitt agerande få henne att förlora en stor del av sitt vackra hår. Dom har min kvinna i sitt våld och jag måste få honom att släppa henne. Hon måste komma tillbaks bakom mig och jag måste befinna mig mellan henne och dem. Hon tar det lugnt och hennes lugn smittar av sig på mig. Men även på killen som snabbt inser att han brukar våld mot en kvinna, han släpper och faller tillbaks i ånger. Här har jag ett perfekt tillfälle att avsluta detta, men greppet är fortfarande hårt från henne och jag stannar i det val hon väljer. Killarna tröttnar och skrattar åt oss. Ledaren ser på mig och skriker att jag är en bögjävel som aldrig kommer att kunna respektera eller försvara en kvinna. Han spottar och fnyser. Samtidigt som spottet landar på min jacka så skrattar han. Och tittar på sina vänner. Han skriker inte denna gång men med hög och bestämd röst riktar han sig mot sina vänner och säger Bögjävel ennu en gång. Han får deras skratt och medgivande, det ger honom styrka och han söker nästa offer samtidigt som han slänger en ölburk mot kvinnan i mitt sällskap. Den slår mot hennes knä och det skvätter en rejäl skvätt över hennes kjol, hennes långa och vackra kjol som hon valt bara för denna kväll och bara för vårat möte. Men ilskan tar inte styrkan ur mig, hon kysser min kind som att visa att det inte spelar någon roll, att så länge vi har varandra kan vi låta sådant här rinna som vatten av oss. Hennes lugn smittar, och den styrka hon strålar ut för att inte använda mig som ett vapen för att skydda henne. Att hon bara låter mig vara en trygghet som stannar vid hennes sida. Att jag är där och stannar där så länge hon vill. Denna trygghet är det enda hon vill. Det värmer, det värmer så starkt mitt hjärta och jag faller in i lugn tack vare henne. Tunnelbanan rullar och vi börjar närma oss våran station, Samtidigt så riktar killarna sina glåpord mot en annan kvinna, en ensam kvinna med sitt barn, barnet ligger i en vagn i gången och kvinna står för att lugna barnet som vaknat av killens skrik. Han tar upp en ölburk och kastar mot henne, Hon blir rädd och plockar upp sitt barn, vänder ryggen mot killen som att skydda barnet. Vi har henne framför oss och jag ser hur hennes rädsla för hennes barns trygghet omvandlas till styrka, den styrka som bara en kvinna kan ha. Hon vänder sig och skriker mot killen att lugna ner sig, att hon har ett barn och undrar vad fan han tänker med. Men Det går inte, hans ilska har tagit över honom och han reser sig upp skrikandes att nu ska fan ungen dö !!! Övriga passagerare är för långt bort och de flesta reagerar inte ens, dom sitter och tittar ut eller ner i golvet för att inte beblanda sig med situationen. Den enda som är tillräckligt nära är jag som har honom precis bredvid mig. Jag stirrar mot hans håll och sliter i armen som min kvinna håller i. Jag ser på henne och hon ser på mig. Jag ser att hon här inte längre tänker på oss, hon tänker på modern som här är ett offer. Hon släpper och allt går så fort. Jag har ett lugn i mig och reagerar snabbt och efter den tidigare planen. Jag laddar med garden och går in i hans bröst. Här vet jag att han inte kan skada mig och jag har fått bort hans fokus från kvinnan med sitt barn. Men i min rygg känner jag hur livvakten reagerar och matar ett slag i mig. Jag har 5 stycken nu som troligtvis kommer flyga på mig. Jag väljer att reagera även fast jag inte har viljan att skada. Givetvis sker detta inom några få sekunder, precis som alla slagsmål gör. Men jag behåller mitt focus och hinner hela tiden tänka innan jag agerar. Jag står med båda mina underarmar vilande mot hans bröst och han har sina armar utanför mina, och slår mot mitt huvud. Men jag står i skydd, tätt, tätt intill hans bröst och min enda svaghet är min rygg för attacker från hans vänner. Livvakten hade inget vapen och det kan jag ta. Men de andra tre har jag inte riktigt haft koll på och därför kan en av dessa ha ett vapen som alvarligt kan skada min och hans framtid. Jag väljer att gå efter min grundplan om jag hade varit tvungen att göra detta till en fight. Jag slår ett slag mot hans haka och hör hur det krasar till. Han faller baklänges och landar liggandes över två säten med huvudet mot väggen bredvid fönstret, det glider sakna ner och slår emot innerkarmen på fönstret. Det sipprar blod ur munnen på honom och han är nu nedtagen. Hotet mot kvinnan med barnet är här tillintetgjort och jag vill avbryta. I min tanke så trodde jag inte att det här va några killar med så mycket fight spirit i sig. Min känsla sa mig att om detta va det som skulle hända så skulle rädslan ta över dem och dom skulle inte våga fortskrida. De tre som hela tiden hållit sig lite i bakgrunden är chockade och står som stelfrusna och betraktar det som hänt. Samtidigt så närmar sig det killar som befunnit sig längre bort i vagnen men som endå iakttagit det som hänt. Men livvakten är inte chockad han reagerar och slår mig över mitt vänstra öga, han har en ring som rispar. Han hinner även slå mig över munnen och jag känner hur min underläpp spricker. Jag vill inte fortsätta slå så jag griper tag i hans krage och drar åt , hans lufttillförsel stryps åt och han blir smått chockad, vi faller ner över sätet mitt i mot den däckade ledaren från gänget. Han blir sittande och jag ligger över honom. De tre andra killarna Går nu till undsättning men är i chocktillståndet ofokuserade och slår och sparkar mig mest villt över ryggen och benen. Det finns ingen riktig styrka i slagen men dom känns. Killarna som befunnit sig längre bort i vagnen har nu hunnit fram och sliter bort de tre som slår på mig. Sedan sliter dom bort mig och en av dom visar upp sin polisbricka. Den ena för mig ut ur tåget som stannar på stationen. Han tittar på mig och meddelar att jag blöder under ögat. Jag säger att det är lugnt. Vi hinner inte föra samtalet något längre utan killen som tuppat av har vaknat och rusar nu mot dörren på tunnelbanan. Han har inte insett vad som hänt, och ser inte att det är en civilklädd polis som står ivägen för varje dörr. Killen skriker och gastar att jag är en hora och nu ska jag fan dö. Poliserna tar ner killen samtidigt som dörrarna stängs, och tunnelbanan fortsätter mot nästa station. Jag blir kvar på stationen med en av poliserna och två civila passagerare. Jag ber om att få gå, Polisen klappar mig över axeln och säger tack. Samtidigt så tar kvinnan mig under armen och vi går vidare ut från tunnelbanan och in i nattens mörker. // Fritte Insikten efter erfarenheten I stunden så vet man inte vad som är fel och rätt. Givetvis blir alltid de man berättar saker och ting för dömande och kommer aldrig förstå situationen som de som va där. I en situation så fryser man, reagerar eller flyr. I vårat samhälle är flykten det som de flesta anser är rätt. Men när någon oskyldig är på väg att komma till skada är det inte lika lätt. Ibland kanske vi måste gå mot de principer som byggts upp. /Fritte

Du är inte ens min. Men tack och åter tack.

Att bara våga sitta i en ohållbar situation är bevis nog på hur viktig situationen är för dig. Att jag här tackar dig är bevis nog på hur viktig du är. Du är och kommer för alltid vara den som fick mig att inse vem jag vill vara, du kommer alltid vara den som tog mig längre en vad någon gjort tidigare i mitt liv. Du rev in mig i stormen och kommer säkert att krossa mig bara för att jag är så skör, men det är mitt eget fel. Finns inte ord för hur tacksam jag är för att jag träffat dig, du har redan förändrat mitt liv, önskar att jag en dag får förändra dit liv till den drömmen som jag varje dag lever i, hoppas jag en dag får ge dig dom känslor som du ger mig. Tack, tack och åter tack till dig som gör mig mållös. Du är en ängel, min ängel fortfarande och för alltid, ingen kommer någonsin vara den du är för mig! //Fritiof

Stunden har ingen tid.

Jag börjar på jobbet klockan 7.00 i morgon! Sanningen är att klockan är 01,31 i skrivande stund. Det är sinnessjukt hur lättpåverkad jag är. En enda människa kan göra en vansinnig. Så fort man försöker ta det lugnt och varva ner så surrar denna varelse i ens huvud. Helt otroligt att en människa kan få en att känna så här, det svåra är att få personen i fråga att förstå. Att förstå att detta inte är något desperat försök, eller något som kommer att krossa en på något sätt. Allt är bara en längtan efter det man redan älskar, det man vet att man aldrig kommer att glömma. Det man vet redan är en riktig kärlek. Visst tiden får ha sin gång, och alla inser saker och ting i sin takt, vissa inser inte saker alls för dom gör sig för upptagna av sin omgivning och det som snurrar runt om kring. Många skapar sig en uppfattning att kärleken från andra gör att man blir lycklig i sig själv bara man vårdar dessa väl. Den äkta sanningen är ju alltid att stunden och stunderna man får med dem man älskar, bevisar hur mycket man alltid kommer att älska stunden tillsammans. // En trött Fritte.

Verkligheten i minnen.

Mina tårar rinner, tangenterna blir fuktiga och jag inser hur hårt det är för mitt hjärta att känna så här mycket. Viljan att slita ut hjärtat börjar bli outhärdligt. Känslan är så stark, den sliter och drar i min skäl, den slänger med mitt inre. Tårarna rinner ner för kinderna och det bildas små pölar på glasbordet. Små, små pölar av salta tårar, Ghaaaaaaaaaaa!!!!! Jag orkar inte låta meningarna symbolisera något vackert längre, jag orkar inte formulera något på rätt sätt. Nu kommer känslan ut i fingrarna och formar dessa ynkliga meningar. Tanken på minnet som skapade mig har nu hunnit ikapp mig. Jag är påmind om vad fan jag gjorde. Jag gråter för nu förstår jag att det som är gjort är gjort. Men det som har hänt har skett och det kan inte förgöras, om jag kunde vrida tiden tillbaka, jag vill bara ha en dag tillbaks i den tid som va. Tårar som rinner och påminner mitt sinne om vad fan jag haft. Tänker inte avslöja allt, men måste bara förklara. Om du möter dina tårars minne så står tiden stilla. Jag förlorade all makt, jag insåg vad det innebar att älska på riktigt. Jag insåg att tid, dagar och år inte kan påverka riktiga känslor. Jag mötte ett minne i 3 sekunder. Tiden stannade och för 3 sekunder kände jag en enkelhet som jag inte känt på 6 år. Minnen som svider, tider som påminner, tankar som aldrig försvinner, känslor som grävs ner. //Fritte

En seriös kväll

Det är kallt ute, så där ruggigt och grått. Duggar så lite att det knappt märks. Samtidigt är jag relativt bakis efter gårdagen. Detta gör att jag klassificerar mig som ett vrak till denna trista dags ära.

Vi hamnade på en pub i stan. Slitet ställe med mycket folk, men vi lyckades hitta en soffa där vi kunde sitta själva och prata. Samtalet för kvällen va ju som vanligt kärleken och den otroliga problematiken som kvinnan inbringar i våra liv.

Det började med att vi konstaterade en viss rangordning på kvinnor och hur komplicerat det är desto längre upp i åldern man kommer. Men att denna komplexitet banar ut senare i livet. Senare i ett skede som vi inte har något intresse att utforska.

Men det ämnet som överglänste alla andra är hur misstolkad man blir och hur sårad man kan bli om man bara är sig själv och inte följer dessa regler som blivit uppmålade.

Reglerna är fördomarna som vi har på oss. Att vi måste va så iskalla och enkelspåriga i vårat tänkande. Hur kvinnan inte tror att en man kan bli sårad. Att det bara är att köra på och slita och slänga i våra känslor.

Vi kanske är bra på att dölja dom men på insidan är man ju givetvis hur sårbar som helst.

Vad lätt det är för kvinnan att vilseleda en på ett tryggt och känslomässigt underbart plan, bara för att senare påminna om hur lurad man är.

Man känner sig sviken och bedragen. Man har blivit visad en omöjlig väg och denna väg har man försökt vandra. Men i stället för att se målet har man varit tvungen att lura sig själv bara för att vägen i sig själv inte ska försvinna in i dimman.

Men till slut så inser även vi män hur grundlurad man är. Besvikelsen faller över en som ett stort svart moln.

Detta gör att man blir förbannad. Samtidigt så går man sönder, man går sönder på så många plan och inser att känslorna va så mycket mer en vad man trodde.

Men det värsta som finns är fortfarande inte att få nobben på krogen av den där tjejen som man tyckte va söt.

Inte heller att bli lämnad av någon man älskat väldigt länge, givetvis sitter det ärret i längs, men det är inte värst.

Det är inte heller att bli sårad eller införstådd med hur det egentligen ser ut.

Nej det är problemet med att bli sviken och känslan av lurendrejeriet. Att bli vilseledd och bedragen på ett sånt fult och hånfullt sätt. Att först få känslan av hur underbar man är och sen få detta raserat för att man inte är tagen på det alvaret som man själv sett på mötet.

Givetvis så går ju kvällen framåt och även konsumtionen av ölen som beställs in på löpande band.

Samtidigt som vi vill prata om det så bär vi ju båda på våran sorg och längtan efter dessa svikare som ständigt visar hur mycket egoism och hur svårt det är att se på en relation för en kvinna. Hur svårt det är för henne att se på den genom en mans ögon. Hur fördomsfull hon är och inte vågar ge oss chansen.

När man då lägger ihop ölen, och besvikelsen så börjar vi närma oss fördomen om oss och faller sakta men säkert in i rollen som den känslokalle glidaren som bara intresserar sig för en sak när det gäller kvinnan.

Kvällen slutar som vanligt med en redig berusning och ett nytt jävla ligg som inte betyder ett skit för en. Kvällen som på ett utomstående plan ser ut som en stärkning av fördomen kring mannen.

Men fan verkligheten är ju så annorlunda. Varför kan inte kvinnan se oss som stora trygga nallebjörnar som på insidan är otroligt mjuka och sårbara?

Skrivandet

Att skriva en lång och jobbig text är kanske inte det roligaste. Samtidigt som kanske några läser den och inte ens förstår vad man menar. Kanske tror att dom är dumma för att de inte fattar. Därför kanske de inte heller vågar fråga. Men den som frågar kan ju aldrig vara dum, den är ju rätt så smart eftersom den söker svaret på något den ej förstår. Sen så finns det ju dessa som anser sig förstå sig på allt så de känner att de inte behöver läsa. Men dom ska fan ändå ifrågasätta. Problemet blir ju att de inte fattar vad som ifrågasätts och har oftast samtidigt skaffat sig en bestämd bild om vad man menar med det man skriver. Fast det egentligen kanske handlar om att bara väcka en tanke hos folk. Ibland så tror man att folk är idioter, ibland så fattar inte jag att de flesta som pratar, skriver eller låter bara vill ha en bekräftelse på att de finns. I dagens samhälle är det sån brist på plats att ens få existera. Men tillbaka till ämnet, om du nu orkar läsa och sätta dig ner och kanske läsa igenom hela bloggen. Ja det kan ju ta en timme kanske, men vafan det är det värt. Förstå först bara att det verkligen är mina djupa tankar och upplevelserna som är uppstaplade här. Djupa känslor som kodade, omsorgsfullt har flätats in mellan raderna. Hela denna blogg är fylld av mig och åter mig. Försök inte förstå vad jag skriver, försök förstå den känslan jag hade när jag skrev det. Det är då du börjar förstå dig på mig, det är så känslan hos andra påverkar mig om jag är glad eller ledsen. Givetvis är det så hela tiden för dom flesta, men man kanske kan styra det lite om man lär sig förstå det. Och det kanske i sin tur gör oss till starkare individer. En förutsättning för att ens läsa måste ju givetivs vara att man har det lungt och är intresserad, annars är det nog ingen mening med det// Fritte

En omöjlig sanning.

Mitt hjärta det skriver en omöjlig skrift, mina känslor dom hatar att aldrig få va. Mina minnen förgörs och tiden av sorgen den är nu förbi. Vill aldrig mer se eller ha den som för mig kärleken va, alla drömmar jag haft och alla tårar jag fällt. Hon skada den människa jag älskat att va. Nu är jag förbytt och vill aldrig mer, aldrig se eller va, med dig som såra mitt hjärta. Kärleken sätter de djupaste spår. Hon sårade mig och fick mig att tappa allt hopp. Hon förgjorde mig och ingen har någonsin sårat mig så innehelvetes hårt. Har hittat en väg och en älskande vän. Nått vackert och nytt som givit mig hopp. Hon är gjord av sammet och vacker som få. Denna kvinna har känslor som hon vill ge bort. Jag hade visst glömt vad viktigt det är. Mitt liv har nu vänt sig åt ett nytt vackert håll. Jag håller i minnet och ser längre bort. Och inser att livet är fött. Mitt liv har nu ändrat sin sorgliga kurs. Jag slänger ut alla minnen och ger mig iväg. En känsla som värmer mitt innersta rum, hon visar en kärlek jag aldrig har sett. Jag har levt i ett mörker och inte förstått att det jag har haft, har nu och för evigt förgått. Vart en framtiden för oss, så tackar jag nu denna kvinna som givit mig hopp. Tack, du vet vem du är. //Fritte

Måndagar " kan dom bli värre "

Vaknar i alla fall! och inser att jag missat ett möte som kommer kosta mig 150 kr . Riktigt härlig start på dagen det här, tänker jag. Att vakna och veta att sovmorgonen kostat 150 spänn " då kanske man äntligen lärt sig sin läxa och knatar upp i tid nästa gång hö hö ". Aja stapplar in i köket med fumliga steg och trillar nästan på två till synes mycket små och höga klackskor, som ligger slängda på ett slarvigt och med nästan hårdhänt sätt mitt på hallgolvet. När jag väl lyckats lokalisera köket ,drar jag igång vattenkokaren för att koka det vanliga morgon teet. Samtidigt så sveper blicken ut över det lilla men endå hemtrevliga köket och med en trött men något suddig blick. Ser jag hur en glänsande, silverfärgad och böjt formad dildo står och svajar mitt på matbordet i morgon ljuset. Vad i helvete e det här tänker jag, kanske drömmer jag fortfarande? Gör till slut en liten glipa i draperiet som täcker öppningen till min gode inneboende väns rum. Sneglar in och ser två Pamela andersson bröst forma gigantiska kullar precis bakom hans nakna, snarkande kropp. Vad hände i går igentligen? Det slår mig att jag somnade sittandes och även vaknade sittandes i min soffa med en film påslagen och nån dimmig bild av en kvinnlig gestalt. Med just sånna där gigantiska sylikonbröst. Hon kramar om mig och ber mig klämma på dem. Men detta kan även höra till nån drömm, eftersom jag inte ser nåra tecken på mer en en tjej kvarvarande i mitt hem. Smyger in till mitt rum igen för att avnjuta morgon teet. På vägen så ser jag mig själv i spegeln och ser hur bröstmusklerna har format sig till något fastare och mer manligt. Inte det där slappa som 2 års coladrickande och chipsätande långt förhållande fick dom att bli . Givetvis måste jag skylla mig själv till största delen . Men endå, Det va hon som lämna mig, så lite ska man väll kunna skylla ifrån sig på henne. Men tankarna på mitt 2 åriga förhållande och vad det gjorde med mig är som bortspolat. När jag till min förvåning inser att jag står där spritt språngande naken. Fast vem bryr sig , dom är nakna jag är naken , let it be a nudist morning glory. Ställer ner det fortfarande kokheta teet på vardagsrumsbordet och slänger mig själv ner på mattan för att köra morgon passet. Det går så där och det är säkert inge vidare bra. Eftersom alcoholen fortfarande snurrar i systemet. Kommer på att bilen står felparkerad. På måndagsgata! Slänger i mig teet, så att det bränner något helt otroligt på tungspettsen. Klockan är redan 11 och bilen skulle jag parkerat om redan vid 8a. Hoppas lisorna inte varit här bara. Slänger på mig skorna, ett par brallor och en tröja.För att sedan kuta snubblandes ner för dom två trapporna och förbi det torkade blodet som förtfarande pryder nedre delen av trapphusets vägg, efter min otroliga 24 års dag. -Fan också , för sent , där sitter lappen . 550 spänn . Med bränd tunga ,700 kr fattigare, och med en silverfärjad dildo på matbordet , knatar jag upp igen och skiter i att flytta på bilen. Lägger mig i soffan och börjar fundera på vad syllis tjejen gör i min inneboendes säng. Va nog redan hemma och sov när dom kom hem i går. Vid 14 snåret kommer mannen upp , min fina inneboende vän. Som släpar hem blondiner på löpande band och ger mig fina kvälls symfonier i stönanden och skrikanden. -tja fritte , vaknade du i går undrar han. - nej då jag sov som en stock , hörru vad gör silverdildon på matbordet? Till svar får jag att han ska tvätta duken, och städa. - Fy Fan svarar jag med en dominant ton på rösten!! Efter ett tag vaknar även fröken "Graaf" och vi pratar allmänt om veckan som varit. Själv har jag ju inte vart hemma sen söndagen 2 veckor tidigare. Eftersom jag jobbat på ett kollo för ungdommar med asperger och torett. Får reda på att min lapp på dörren till mitt rum inte har hjälpt ett dugg, utan den enda rikitiga regeln i huset har brutits. Lappen löd: Kära inneboende, under tiden jag är borta och jobbar vill jag absolut inte ha något pippande i min säng. För i helvete, Kör hårt på köksbordet i stället. Mvh undertecknad. Eftersom att köksbordet och min säng är besudlat med deras kropsvätskor och vem fan vet vad mer. Så bestämmer vi oss för att ta en pizza. Som bestämt tar vi bilen till den lokala pizzerian och trycker varsin jättepizza. Jag berättar om kollot och hur hårt vi körde på kvarnen. Efter avslutnings middan med jobbet, på underbara bar. Hemkomsten mindes jag inget av, förutom att jag tagit tricken åt fel håll och vart tvungen att vända i enskede. Men resten av kvällen berättade gladeligen fröken storbyst om. Jag hade visst klampat in mitt under akten och slagit mig ner i soffan. Stört deras samlag, som glatt och våldsamt pågott för fullt i MIN säng. Detta hade jag gjort genom att sätta mig ner i soffan och diskutera vilken underbar tjej mitt x va och vilken serös och fin människa hon gjorde mig till. Detta förklar också varför jag somnade i soffan och inte i sängen. Detta kan också va en förklaring på varför jag har en suddig bild av två sylikonbröst som trycks upp i mitt ansikte. Men den frågan utelämnar jag. På grund av det redan är tillräckligt rörigt att få en någorlunda vettig bild av kvällen. Men om det va så , så vet jag nu på vilket sätt dom förflyttade sig från min säng till foppas. Donnan med brosten berättar också om deras besök på cafeet och alla taxiresor dom åkt runt på. Hon berättar även hur deras vecka har varit och allt dom åstakommit i min säng. Samtidigt så försöker min "underbara" vän tysta ner henne och försnälla historien om vad dom gjort i min lägenhet. Under tiden jag varit borta på jobb. Efter pizzan så skiljs vi åt. Dom tar en promenad mot abramsberg. Jag tar bilen hem igen. På vägen får jag ett samtal från kriminalkonstapel lindskog, som förklarar att åtal har väckts mot 24års nattens marrodör. Han frågar om skadestånd och dylikt.Men jag fattar noll och han får bestämma.Det slutar med att jag kräver ynka 5000 spänn. Förklarar också klart och tydligt hur jag inte behöver någon nämdeman som talar för mig eller sitter med. För det gör ju åklagaren tänker jag. Men så verkar inte verkligheten vara . Utan jag har förklarat hur jag själv , ensam i rätten ska föra min talan mot min misshandlare och fridstörare. När jag parkerat bilen och knatat upp till soffan. Sommnar jag utmattad utan en gnutta ork kvar i kroppen. Vaknar först när min inneboende står och lagar chiligryta till mig och honom. Samtidigt som han tvättar alla sängkäder och skurar golv. Detta är då en av många lediga måndag i mitt hem , 700 kr i sovmorgons avgift , dildos på matbordet , och svidande tunga . En helt ok måndag om jag får säga det själv :D