I mitt sinne gömmer sig små, små stunder.

Det är så mörkt och regnet slår mot fönsterbrädet. Jag tar dig i mina armar när fönstret flyger upp. Stormen viner genom huset och det knakar i väggarna. Du trycker din kind mot mitt bröst och griper ett hårt tag runt min midja. Vinden som drar genom huset fläktar i ljusen och rummet får liv och skuggorna rör sig längs med väggarna. Du håller mig hårt och vi rör oss sakta till musiken samtidigt som åskan mullrar ute i stormen. Jag ser ner på dig och dina ögon glänser från ljusens dunkla skimmer. Sakta för jag undan din lugg för att åter en gång få känna värmen från din blick. Din skönhet, ditt djup, din förståelse, din skörhet förför mig och gör mig svag på ett sätt jag aldrig upplevt. Jag lyfter upp dig i mina armar och du lägger dina runt min hals. Du ser djupt i mina ögon och kysser mig varsamt. Samtidigt som jag bär dig kryper du ihop och gör dig liten. På sängen håller jag om dig och kysser din hals, du ryser och jag stannar upp. Tyst blir du liggande i mina armar. Tysta ligger vi där, halvsovandes, halvnakna, omedvetna om tid och rum. Omedvetna om att ögonblicket vi upplever är den största trygghet vi båda någonsin kommer känna. Detta ögonblick är större en allt. Det är detta ögonblick som gör livet värt att leva. Ingen annan känsla är större. // Fritiof