Under jakten mot lycka.

Precis som kärleken plötsligt drabbar sinnet. Så drabbar också känslan av att gått vidare sinnet lika hårt. Båda känslorna kan skapa en sorg. I vetskapen att om stunden och tiden vart den rätta, ja då hade kanske två vilsna själar hittat sitt livs lycka. Till saken hör att jag förlorat så många chanser, därför tror jag mig också veta sanningen i frågan. Anledningarna har alltid grundat sig i tiden och tillfället. Det sorgliga är att kärlek ofta drabbar en när vi inte är redo för den. Och när man sedan är redo ja då har man förlorat allt man gjort sig redo för. Det är då den riktiga sorgen kryper på en. För om vi chansar har vi i alla fall försökt. Om du hela tiden flytt bara för att upptäcka att det du flyr ifrån är det som du borde ha flytt till. När vi sakta men säkert inser detta och att allt gått förlorat. Då hamnar vi själv i en flykt från ingenting och mot ingenting. Jag har hittat en väg, men sörjer för dem som trillat av den! Den som uppleft eller upplever förstår mig // Fritte