Perspektiv halmstrå

Jag upplever att vi förvränger perspektivet på kärlek. Vi börjar analysera. Se det ur andras synvinklar. Vi vänder och vrider på det bara för att behålla vår stolthet och för att slippa stå där med det kortaste halmstrået. Vi gör allt i vår makt för att måla upp bilden av att vi inte gjorde något fel. Det var den andra partnern som gjorde fel. Det var omständigheter runt om kring som var felet. Vi gör allt förutom att erkänna den egna svagheten och verkligen erkänna våra brister. I mitt liv låter jag kärlek komma till mig som en blixt från klar himmel, jag har stått med öppna armar, låtit kärleken slå ner med dunder och brak. Den kommer till mig så plötsligt att jag inte förstår vad det är för en det är över. Gråtandes har jag sakta men säkert jobbat in verkligheten och accepterat historien. Jag har inte tillåtit att det största i mitt liv bara tynat bort. Då har jag jobbat hårdare en någonsin. Och det är precis vad kärleken är värd. Jag fungerar inte på det sättet att jag någonsin kan kasta bort och glömma det som format mig, det är ju den jag är för i helvete. Jag har dragit det kortaste strået i mitt liv. Jag har i motsättning av vad vi brukar göra stolt stått med mitt korta strå i min ensamhet och låtit lyckan mig oberört gå förbi. När den senare har kommit åter har jag ärligt och rakt fram delat med mig av mitt strå och samlat på mig fler. Första gången så smällde det för evigt. Hon skapade min syn på vad kärlek är. Inom mig började det formas små figurer som avbildade min unika syn på ordet och bilden kärlek. Jag har en förevigad tacksamhetsskuld till denna varelse. Så tack till dig som jag skulle ha mitt lilla röda hus med, alla våra djur, och våran egna harmoniska plats. Tack för att vi skapade en gemensam bild av vad ett gemensamt paradis här på jorden kan se ut som. Utan dig hade kärlek inte varit den starka livssymbol som den i dag är för mig. Förlåt för att våra vägar skildes åt och förlåt för att jag inte kan hålla käften och bara vara ett tyst minne. Mina tårar har runnit i floder för dig och jag är fortfarande djupt förälskad i den drömmen vi levde i. Jag lever i den ännu, Förlåt för alla mina jävla misstag. Sex år senare möter jag kärleken i en ny form. Men jag lever kvar i min dröm. Min dröm om det enade paradiset. Det är inte någon klar bild i mitt huvud och det är inte heller något jag går och tänker på. Detta är den jag är i kärlek. Och det är denna dröm som för mig är kärleken. Svårare en så är det inte. Inte för mig i alla fall. Kärlek är det som du först ansåg att det va. Sedan försöker du förändra detta, eller dölja det, eller anpassa det. Men det är i mitt fall lönlöst. Jag hade en dröm och den kommer alltid att vara starkast. Denna fantastiska kvinna såg kärlek, hon var rak och tydlig och visste vad hon ville. Jag vet en i dag inte varför hon valde att lämna. Men något jag vet är att vi inte delade samma bild av vad kärlek är. Det slutade med orden att jag hade kommit så mycket kortare i livet en vad hon hade gjort. Som ett eko i mitt huvud blev jag lämnad med meningen: Jag har kommit så mycket längre i livet en dig Jag har kommit så mycket längre i livet en dig……………………… Mitt fel enligt många är nog att jag så starkt delade med mig av min historia till henne och speciellt min syn på kärlek och tacksamheten till den person som hjälpt mig skapa denna åskådning. Enligt mig var inte detta fel, och jag har efter detta alltid delat med mig av min dröm och min syn på kärleken och varför den är så stark hos mig. Jag har blivit lämnad på grund av detta så många gånger nu att jag slutat tro på något annat. Jag har gråtit för så många förluster och oförstående hjärtan för den jag är. Jag är så lycklig för att jag för alltid har och för alltid kommer att bära mitt korta halmstrå. Jag kommer aldrig att dölja den kärlek som enligt mig är kärlek. Säg inte att jag ska glömma. Säg inte att jag ska gå vidare. Säg inte att det ordnar sig. / Fritiof Lager den 31 juli 2010